Nu har jag använt bloggen som sjukblogg igen, men jag behöver någonstans att pysa ur lite liksom.

Pyser visserligen på fb också, men här kan jag skriva lite mer liksom...sorry ;)

Det verkar i alla fall finnas lite hopp om min tå med vidhängande fot.

I flera dagar har jag inte kunnat stiga ner på den alls, inte för att undersidan är röd, men det har gjort jädrans så ont att gå på foten.

Den är även svullen så det är svårt att få den i något skodon.

Men jag var ut  med sängkläder på vädring idag och det funkade rätt bra. Foten kändes tung där inne i stöveln, men det gjorde inte alls så ont som när jag hämtade tidningen i fredags!

Alltid något liksom :)

Och idag ska den få laser...ser inte framemot att klämma in den i en sko, men det ska nog gå.

Måste göra lite ärenden när jag ändå är till den stora staden så det får gå bara.

Ser ni något svart som ser lidande ut och haltar så är det bara jag...men med lite hopp i alla fall...

Här är man "begåvad" med en kropp som knappt tål nånting, allting gör ont av minsta lilla och så dyker det upp mer!?!

Tyckte liksom jag hade nog redan...men näe...

Har några dagar studerat min ena tå som plötsligt blev röd runt själva fästet mot foten.

Först bara lite grann, men nu har det spridit sig och blivit rödare och rödare.

Samtidigt har den blivit stelare och ömmare.

Googlade på det och det enda som stämde in någorlunda var gikt....som män över 40 brukar få!

Va?

Jag fyller ju 25 nästa sommar!!!

Och jag har inte hittat någon snopp på mig!!!

Delade mitt tåproblem på fb idag och fick då höra att det är gikt som kallas portvinstå...eh....jag har nog inte ens smakat på portvin tror jag.

Men i tån har jag det???

Jaha ja, det är väl bara att ta det här också då...suck...

Men jag tycker nog det är mer än nog nu!

När man ger sig på alternativmedicin så får man vara beredd på reaktioner.

Ja i kroppen alltså!

Även från omvärlden får man reaktioner, men helt annorlunda ;)

Jag var som skrivet på en alternativbehandling i fredags och min kropp behövde så mycket hjälp så att alternativvårdaren var lite orolig för hur mina dagar framöver skulle bli.

Det vet jag nu, trött som tusan och ont...men ändå känner jag mig hoppfull eftersom jag känner en förändring till det bättre i kroppen.

Att jag sen klippte ner en rosenbuske i måndags gjorde inte saken bättre direkt, aj aj så onda mina armar var.

På tisdagskvällen var jag på Stickcafé, lite osäker på hur det skulle gå att sticka med dessa onda armar, men jag åkte främst dit för att träffa alla där, mysa lite med dem liksom :)

Lite stickande klarade jag av, sen blev det mycket prat, lyssnande och fikande också :)

Bra kväll så fast det inte är mitt jobb mera så kommer nog att åka dit flera gånger under hösten/vintern :)

Några reaktioner på det?

Jag kände mig orolig dagen före, väntade på ombokning igen, men denna gång gick det vägen!

Igår fick jag fick äntligen min behandling hos min alternativvårdare!

Så som jag har längtat, så som min kropp ropat efter hjälp!

Nu var den här och altarnativvårdaren sa att det verkligen var på tiden.

Inte är det väl så skoj att höra vad som är dåligt i kroppen (det mesta), men samtidigt är det en bekräftelse på varför jag mått så kasst de senaste veckorna.

En bekräftelse på varför det liksom inte går framåt utan istället bakåt.

Och en stor dos förståelse, bara det gör att det känns bättre.

Idag är det segt, huvudet känns tungt och kroppen är trög, trött åh så trött.

Hon förvarnade mig för det här, jag fick liksom lite väl mycket hjälp till självhjälp igår.

Dubbla doser för att vara exakt, men hon sa att jag behövde dem så väl.

Trots att det är så segt idag så känner jag redan en förändring till det bättre, lite har redan släppt liksom.

Jag vet att många inte tror på alternativvård, men för mig är det enda chansen och äntligen fick jag den igen :)

Nu har jag hållits hemma i över en vecka!

Otroligt skönt, förutom de dagar jag hade den där gräsliga huvudvärken som inte ville gå över :(

Ja sen kom ju den dagen när en väns pappa dog, en pappa jag tycker mycket om.

Då gick jag med tårar i ögonen och tungt huvud hela dagen.

Jag är fortfarande ledsen över att han inte finns mera :(

Och så har det varit lite bättre dagar, men just nu känner jag mig inte alls bra i kroppen.

Jag känner mig sämre än på länge, benen gör ont för minsta lilla och resten av kroppen tål inte mycket den heller. Trött så in i norden.

Så nu hoppas jag verkligen att jag får komma till alternativvårdaren som det är sagt (hon har ändrat tiden två gånger), behöver det så väl...behöver ett underverk eller två.

Men dagarna går och jag kommer i princip ingenstans.