Jag vaknade i natt och sen var det stört omöjligt att somna om och jag suckade och stönade över att sömnen vägrade infinna sig igen. Inte en gnutta sov jag!

Under denna tid av sömnlöshet var jag med om att:

- min syster (?!?) och jag upptäckte att FBI hade satt upp spionkameror i hela vårt hus och några av dem såg ut som spindlar.

- mina kollegor och jag spelade upp en pjäs på biblioteket i natt.

Så kan det gå när man inte kan sova, inte undra på att jag är trött!

I runt 11 år har jag väntat på detta.

Jag har förutsett det hur många gånger som helst och undrat när det skulle ske och hur utgången skulle bli.

Varningar har utfärdats hur många gånger som helst, men aldrig tagits på allvar.

I natt hände det, jag snubblade på Hans och föll rakt framåt!

Jag hade en himla tur för det hände precis bredvid sängen så jag landade mjukt tack å lov!

Kattor har en tendens att gå framför ens fötter eller mellan dem eller under dem, men Hans är ett extrem fall bland alla kattor jag har träffat på.

Jag vet inte hur många gånger jag "sparkat" honom i sidan för att han kommit i full galopp framför mina fötter när jag går.

Jag har upplyst honom om att antingen får han i misstag en hård spark nångång eller så dråsar mamma på näsan när han gör så....det hjälper inte en gnutta hur många gånger jag säger det, han fortsätter med detta.

Han blev inte alls skadad i natt heller, det var ingen hård "spark", men så mycket var han i vägen så att jag snubblade på honom. Jag såg honom inte alls, visste inte ens att han var framför mig och denna gång hölls jag alltså inte på benen.

Gav honom en lektion i "inte springa framför fötterna på morsan" igen...men jag misstänker att det lönade sig föga den här gången med.

Tur att han är söt :)

I fredags började de fixa och dona med datorerna på jobbet.

Det var jag lyckligen ovetande om eftersom jag hade semester.

Jag fick dock en förvarning om att jag kanske inte skulle kunna använda min dator när jag kom på jobb idag.

Jag kunde andvända datorn, men den hade tappat tråden!

Det som finns på burken gick att nå, men inget utanför den...

Oj så handlingsförlamad man blir utan internet!

Oj så mycket man gör via internet i jobbet!

Jag kunde inte ens skriva ut något för den kopplingen går också via någon tråd i systemet.

Det var mycket jag fick hoppa över att göra idag, men jag hoppas jag snart får tillbaka tråden för det här vart en krånglig dag att jobba på.

Som tur är så funkade andra datorer på jobbet så jag kunde låna en av dem och lägga in lite på vår sida på facebook och även kolla min mail, men sen var det tillbaks till den där med tappad tråd....

Så ja, det blev en massa omprioriteringar idag och lite pyssel som det inte behövdes dator till, men nog tusan är det skönt när allt funkar som det ska och man kan göra det man behöver göra när det behöver göras!

Nu har en vecka semester passerat och imorgon är det dags för jobb igen.

Redan före jag gick på ledigt så kände jag att jag verkligen behövde vila.

Som jag tidigare skrivit så fick jag bakslag på borrelian och det visade sig i mer trötthet och ont i kroppen.

Kroppen skrek på vila.

Det har den nu fått, denna vecka har gått i stillhetens tecken.

Jag har bara varit hemifrån två gånger på nio dagar, resten har tillbringats hemma.

Jag har tagit dagarna som de kommit, fått en del gjort, men även fått en hel del välbehövlig vila.

Jag behövde den här semestern, jag behövde stillheten, men nu kör vi igen några veckor till!

Jag blev och tänka på dessa människor som flyttar långt ifrån sina rötter, sin hembygd, sin släkt och sina vänner.

Det är väldigt modigt att våga klippa bandet, att lämna allt för något nytt.

I många fall kanske det är tvunget, att det som fanns inte känns bra eller är farligt för en, men många flyttar ju helt frivilligt också.

Jag behöver ju bara gå till mina egna föräldrar som flyttade till Sverige (inte så himla långt bort då, men ändå) och bodde där i många år.

Jag är själv född i Sverige, vi flyttade till Åland när jag skulle fylla 7 år så att jag kunde börja skolan här.

Jag minns inte om jag tyckte det var jobbigt att flytta hit, möjligen för att jag lämnade min bästa vän kvar i Farsta då.

Jag var van att vara på Åland, det hade jag varit sen jag föddes (jag var 2 veckor när jag åkte färja hit första gången). Vi åkte över alla helger medans huset byggdes, så jag visste hur det var att åka färja liksom ;)

Men efter denna flytt har jag bara bott på Åland. Jag skulle inte kunnat tänka mig att flytta långt ifrån mina föräldrar. Jag skulle ha saknat ihjäl mig efter dem och tryggheten de gav ville jag inte vara utan.

Men nu har jag inga band här mera, ingen som ger trygghet finns kvar och snart har jag inte jobb heller!

Jag skulle kunna flytta vart som helst egentligen.

Men ja, inte lär jag väl laga mig iväg...älskar ju den här kobben och förresten så vill inte Hans flytta heller!

Jag kan väl inte påstå att jag är den friskaste personen på jorden i vanliga fall, men de flesta sjukdomar jag fått har snabbt eller i sakta mak blivit bättre.

Så var det förra gången jag hade borrelia.

Jag visste att jag hade haft en bässe på baksidan av låret, höll inte direkt koll på bettet (stället ligger ju inte direkt i vanligt synläget), men plötsligt började det klia som tusan.

Efter en titt i spegeln så kunde jag konstatera att där hade jag en rejäl ring på låret.

Efter ett besök hos läkare fick jag medicin och några andra fel än den kliande ringen fick jag aldrig.

Detta är den sorts borrelia de flesta får, lite trötthet kan ingå också, men inget mera.

I min enfald trodde jag att det var slut med det, men näe, borrelia går aldrig ur kroppen helt.

Den kan även blomma upp igen av diverse anledningar, den kan även fyllas på av nya borreliafästingar :(

Jag minns ju nu att jag var väldigt trött före jag fick borrelia de luxe konstaterat, men jag viftade bort det med att jag jobbat för mycket och/eller sovit för dåligt.

Det var inget jag tänkte på direkt och jag inser att skulle jag inte fått ansiktsförlamning så vet i tusan hur sjuk jag hade blivit, om jag liksom överlevt ens.

Så hur konstigt det än låter så är jag tacksam att jag fick ansiktsförlamning. Inte fasen var det skoj, men alternativet skulle nog varit värre.

Nåja, borrelian har i sakta mak blivit bättre eller jag symptomen har blivit bättre.

Jag har orkat med lite mer än jobb och jag har kunnat röra mej mer utan att få ont i dygn efteråt.

Jag trodde i min enfald att så här skulle det fortsätta mot en normalare livskvalité.

Men den senaste månaden har jag blivit sämre igen.

Jag är så trött efter jobbet att jag knappt orkar hålla mig vaken. Kvällarna går åt till att längta till sängdags.

Jag får igen ont av minsta lilla, lite för mycket stående eller gående gör mina ben onda och styva som tusan. Det är inte mycket bättre med andra muskler i kroppen.

Tydligen är det här vanligt, det går framåt och framåt och sen hoppar det bakåt igen. Som allt annat med borrelia de luxe så får man ta det bara...tig och lid...ingen mening att säga något åt nån läkare, ansiktsförlamningen har ju gått över...suck...

Fast nu berättade  jag det i bloggen i alla fall.

Om inte annat så kanske någon annan drabbad läser och nickar igenkännande.

Det är himla skönt att prata med dem som också har eller har haft borrelia de luxe!

De förstår, de känner igen och jag hjälper gärna andra drabbade att känna sig förstådda.

Fick lite lättnad levererad av laserkvinnan förra veckan och denna vecka ska jag till den andra av min alternativvårdare, så jag känner hopp och det är inte en gnutta enfaldigt :)

Det har knappast undgått någon att det är Alla     :s Dag idag!

Det finns många åsikter om denna dag och många tycker att den är något kommersiellt som dykt upp från USA och därför bör ratas.

Det är väl i och för sig sant att det blivit kommersiellt, men man behöver ju inte köpa några dyra saker åt varandra, bara använda dagen till att göra något rart för någon man tycker om.

Jag brukar laga kort åt några utvalda, men i år fick jag inte riktigt till dem.

Gjorde ett halvt på ena Bibbaklubben, men sen hann jag inte längre liksom.

Barnen gjorde i alla fall flera stycken och även jag fick några stycken av dem...mina små sötisar :´)

Sånt gör mig glad och även att fb är fylld av glada hälsningar och kramar!

Tycka vad man vill om dagen, så länge man gör som man själv vill och förmår så blir det nog bra!

Jag tycker själv att dagen är mysig och gullig, bra med en dag som påminner en om att säga åt folk runt om en att man tycker om dem :)

Och till på det är hjärtan fina   

Jag började arbetsdagen med att läsa två sagor om resor för små, söta barn. Fick också höra en hel del om det ena och det andra jag läste om...vissa grejer förstod jag inte riktigt för jag är lite ovan med språket ;)

Fortsatte dagen med att sortera och plocka fram pysselmaterial och reda upp i pyssellagret på samma gång.

Sen blev det till att packa mammas kappsäck...eller rättare sagt min stora väska...Bibbaklubb imorgon...och på onsdag!

Sen började det hända märkliga saker.

Chefen började prata om behov, karlar och att jag skulle få sällskap på rummet och vad det nu var.

Och plötsligt dyker denna upp:  

Han nästan perfekt, en intensiv blick, tystlåten, betald och hål på bröstet (bättre än hår), fast det skulle inte skada med lite kläder faktiskt!

Men han blir kvar där när jag går, han är min man på jobbet...pust...jag behöver inte ha någon sådan på fritiden :)