Efter en helg som vart ganska slö och vilande så hoppas man ju att man vilat tillräckligt inför arbetsveckan, men så verkar inte vara fallet.  

Igår var jag rätt pigg på jobb faktiskt, men när jag kom hem från det var jag helt färdig, gick bara och gäspade

Idag har jag gått som i en dvala hela dagen, sov hackigt och konstigt i natt, vaknade på fel tid imorse och har under dagen vart hungrig på fel tider osv.

Jobbade nog på ändå, men fy så trött jag varit. När jag kom hem slet jag in tvätten som det förstås måste snöa på och sen försökte jag vara uppe bra länge, men tillsist fick jag ge mej och la mej på sängen och sov en bra stund. 

Det är tidsomställningen som spökar i min kropp, även i år.

Vill inga ställa om klockan fler gånger!

Förstår faktiskt inte nyttan med det, låt oss följa ljusets växlingar vettja! 

Vi klarade ju det förr, varför skulle vi inte göra det nu??

Så trött...vill bara 

Igår åkte jag till en blomsterhandel för att köpa kondoleansblommor.

Jag sa inte först att det var kondoleansblommor så hon tänkte packa in dem i cellofan, men när jag nämnde vad jag skulle ha dem till så tog hon genast bort det.

De packade inte in sådana blommor i cellofan, det skulle vara skillnad på sorg och glädje.

Det fick mej att tänka att gränsen mellan sorg och glädje är tunn och skiljs åt bara av en bit genomskinligt plast....

Blommorna fick jag i alla fall med mej och jag besökte grannen som blev änka för ca en vecka sen. Hon blev glad över att jag kom. Vi pratade och grät i runt en timme. Kändes bra att finnas där för henne och jag sa att jag finns i fortsättningen också, bara att höra av sig.

Besökte även hennes dotter med man och gav en blomma åt dem också.

Blev överfallen av Axl som inte ville låta mej vara i fred alls, han verkar gilla mej den lilla toktaxen   

Jag har tänkt på mina grannar och deras sorg hela veckan och skickade en hälsning med ena barnbarnet förra helgen, men jag har inte lagat mej dit förrän igår.

Förra helgen var det så mycket folk som besökte dem och denna vecka har mina tider varit lite konstiga så det blev inte av förrän igår.

Det känns bra att visa sin omtanke och jag vet av egen erfarenhet att det är skönt med folk som visar att de inte är rädda för död och sorg.

Människor i sorg har inte pest eller nåt sånt, de behöver inte hanteras extra varsamt, var bara en medmänniska. En kram eller en klapp på axeln räcker långt om inte orden räcker till.

Och möter du en människa i sorg nånstans och inte vet vad du ska säga så räcker det bra med ett Hej!

Ett 85-årigt par, som varit gifta i nästan 60 år dog i en bilolycka. De
hade varit vid god hälsa de senaste 10 åren, mycket tack vare motion och
fruns hälsokost. När de kom till pärleporten, så stod Sankte Per där och
tog emot. Han följde dem till deras hus. Det var ett stort hus med ett
underbart kök, jättelikt sovrum och badrum med jacuzzi. De tittade sig
häpet omkring. Den gamle mannen frågade Sankte Per hur mycket detta
skulle kosta.
- Det är gratis, svarade Sankte Per, det här är ju himmelriket.

Sen gick de ut för att inspektera golfbanan, som låg alldeles bakom
huset. De skulle få privilegiet att spela där varje dag i veckan. Banan
var perfekt och liknade dom bästa på jorden.
Den gamle frågar:
- Vad kostar greenfeen?
Sankte Per svarade:
- Det är gratis, ni är ju i himlen.

Sen gick dom vidare till klubbhuset. Där hade Gud dukat upp stora
lunchbuffén.
- Hur mycket kostar det att äta här?
- Förstår du inte min vän, du är i himlen nu, allt är gratis, svarade
Sankte Per.
- Men finns det inga lågkalorirätter, frågade den gamle lite försynt.
Sankte Per svarade: - Det är den bästa delen av det hela. Du kan äta så
mycket du vill och aldrig bli vare sig fet eller sjuk. Detta är
himmelriket.
Detta gjorde att den gamle mannen blev alldeles vansinnig av ilska,
han kastade hatten i marken, stampade på den och skrek av vrede.
Hans fru försökte lugna honom, och frågade vad som var fel.
– Hade det inte varit för din jävla hälsokost, så hade vi kunnat vara
här redan för 10 år sen!

Under väldigt många år var jag en officiell person som de flesta visste vem var för att jag jobbade med det jag gjorde.

Mitt första riktiga jobb var på studieserviceenheten (fast den hette inte så när jag började) där jag jobbade med studiestöd och elevantagning = massor med folk visste vem jag var och vad jag gjorde. Många pratade med mej på de mest konstiga platser om studiestöd under den tiden.

Nästa jobb var på Ålands Ungdomsförbund och där blev jag väl nästan ett med jobbet tillsist och det är många som tror jag är kvar där ännu.

När jag träffade folk på stan så sa de ofta att de hade sett mej i tidningen eller hört mej på radion. Och ja, jag syndes och hördes mycket, hörde ju liksom till jobbet.

Sen har jag jobbat kortare tider på ställen där jag inte varit så officiell person, men ändå lärt känna massor med ungdomar (mina barn  )  och annat löst folk.

Nu har jag inte varit officiell person på nåt år och det är skönt!

Visserligen känner jag fortfarande väldigt mycket folk från alla jobb och från tiden som officiell person, men det är ändå inte samma sak som när man har nästan alla ögon och öron på sig.

Just nu jobbar jag på en sån tjänst som man kan bli officiell person på också, men jag är det inte ännu i alla fall...och jag vikarierar bara en par månader till, sen är framtiden oviss...och oofficell  

I natt vaknade jag mitt i en dröm, men det var tur det för den var mycket märklig och gjorde mej olycklig, förvirrad och förtvivlad.

Jag drömde att jag hittade en helt okänd man i mina föräldrars säng. Mamma var inte hemma, utan bortrest och jag tror pappa redan var död i min dröm.

Mannen påstod att han var min riktiga pappa, att de ljugit för mej genom alla dessa år!

Jag blev riktigt arg i drömmen och försökte med våld slänga ut lögnaren, men han envisades med att han var min pappa.

Jag vaknade och kände fortfarande förtvivlan över att nån påstod att den pappan jag älskade och hade haft i större delen av mitt liv inte var min. Kan tänka mej hur folk som får reda på att de är adopterade först i vuxen ålder känner sig!

Nu vet jag ju att min pappa är min riktiga pappa. Vi liknade på varandra och jag har även "ärvt" en hel del av hans egenskaper och diverse kroppsproblem...sen var vi till en stor del lika i sinnet också. Men känslan i drömmen var hemsk!

Jag hade förståeligt nog svårt att somna om sen och blåsten gjorde det ju inte bättre heller....så jag har vart rätt seg idag kan jag säga, men det går ju ändå på nåt sätt, men jag längtar till sängen   

Idag slog mitt kattalarm till, dvs Hans satt på köksbordet och tittade ut när han plötsligt rusade ut i full galopp, ett tydligt tecken på att jag får besök.

Mycket riktigt, en av grannarna kom in.

Blev lite ledsen i ögat för hon berättade att de tagit bort sin katt. Hon har varit sjuk en längre tid och hennes tid var inne, men jag blev ändå ledsen  

När jag äter så sitter jag oftast vid tv:n så att jag har sällskap liksom.

Idag var inget undantag och när jag zappade runt bland kanalerna så började ett avsnitt av Extreme Home Makeover och det var ett jag inte sett tidigare till på det! Bingo liksom  

Men sen är det ju det där med att jag är så himla lättrörd och det här avsnittet var ett exra rörande program också. Så det blev en blöt avslutning på måltiden, men jag älskar att se när folk som verkligen förtjänar det får hjälp.

Efter det såg jag på En unge i minuten och grät lite till för jag blir rörd av lycka också.

Annars har jag faktiskt fått nåt gjort idag.

Jag vek tvätt och hör och häpna så satte jag genast in den i garderoben också, det är nästan chockerande   

Plumsade mej sen genom snön för att in ved och när jag ändå var igång så tog jag aska ur spisen också.

Redo för eldning igen nu då...så nu lär det väl bara bli plusgrader på nätterna!

En av de utflyttade grannarna var på besök hos sina föräldrar och kom och sa hej åt mej...och hjälpte mej få ner min utejulbelysning som hängde lite högt för mej. Jag skulle nog fått ner den själv om jag klättrade på en stege, men det är lite för mycket is kvar där ännu för att jag skulle våga, men hon fick ner den utan stege

Så även de utflyttade grannarna är väldigt goda

Den andra uteslingan tog jag bort tidigare idag, den har varit infryst, men nu var den äntligen lös igen.

Så efter gårdagens bakslag med nack- och huvudvärk och trötthet så blev det en riktigt bra söndag idag...och inte blev det ju sämre av att solen    skiner över oss idag!

Läste just en artikel i gårdagens Expressen och tyvärr hittade jag den inte i nättidningen så nu får jag väl ta och skriva av lite då!

Inte för att jag vill ha nån prins, men om det är som den här undersökningen så är det ju inte svårt att förstå att folk har svårt att hitta den rätta!

Kvinnan ska för att hitta sin prins lyckats (misslyckats) med detta:

• Kysst minst 22 män
• Haft 4 längre förhållanden
• Fått sitt hjärta krossat 5 gånger
• Haft 6 dåliga dejter
• Haft 6 one night stands
• Utsatts för otrohet 4 gånger

För mannen krävs detta (lite mindre detaljer här):

• Kysst minst 23 kvinnor
• Haft 10 one night stands
• Fått sitt hjärta krossat 6 gånger

Så inte är vägen till den rätta lätt inte...men lycka till ni där ute som fortfarande vill fånga honom/henne   

Ps. undersökningen verkade väldigt straight...men kanske det är samma sak oberoende vilket kön man är intresserad av...tungt och brokigt!

....komma igång idag, men det är så segt, mest beror det på en bråkande nacke som inte verkar vilja sluta göra ont = halv ont i huvudet.

Byter kudde hela tiden just nu, men den verkar inte bli nöjd med nån   

Jag gör en massa övningar och tänjningar för att få den på rätt, men den vill inte samarbeta helt.

Nåja, det finns de som har det värre.

Tex. har äldsta grannen har dött så änkan, barn, barnbarn och barnbarnsbarn har det inte så bra just nu   

Jag borde gå och visa min omtanke, men då borde jag ha något med mig för det brukar man ju ha.

Jag kom inte ihåg att köpa blommor igår och nåt annat kommer jag inte på som jag kan ta med mej.

Jag ser att många okända bilar passerar idag så jag antar att änkan har fullt hus idag ändå. Ena dottern bor också granne så hon får säkert också mycket besök idag. Kanske jag kan vänta några dagar och gå till dem nästa vecka istället, mina tankar finns hos dem i alla fall.

Jag är ju väldigt seg så det är nog bättre att gå en annan dag....efter jag kommit på vilken kudde nacken vill vila på just nu så den slutar sega till mina dagar!

Jag försökte lapa lite D-vitamin på trappan just, så där mellan molnen, men inte gjorde det heller mej piggare...får nog kapitulera och inse att det här är en vilodag helt enkelt.