Härom natten vaknade jag i full panik!

Jag ville skrika: DET MÅSTE VARA ORDNING OCH REDA!!!!!

Men det var ju ingen mening, jag hade redan vaknat och drömmen hade tack och lov tagit slut.

Jag drömde att jag var i en stor sal som badade i så stark lysrörsbelysning att allt såg vitt ut.

Det stod en massa folk i kö och jag skulle ta emot dem en och en.

Det började med att jag glömde fylla i de två första personernas namn på en lista och skrev in: skäggig gubbe och man med glasögon...så redan där började allt gå fel.

Sen kom en kille och var tvärsäker på att han skulle använda en blankett som han tagit ut från telefonkatalogen som var den som passade bäst för dem som studerade på KTH. Jag skulle inte få ta originalet utan måste kopiera blanketten som han fyllt i. Jag gick till kopieringsrummet, men den första fungerade inte och den andra stod så högt upp att jag med mina taxben inte nådde upp till den. Tillslut fick jag ge upp.

När jag kommer in i salen igen så har nån annan börjat ta emot de köande...och skrivit upp deras namn i telefonkatalogen. Det låg papper och kuvär överallt och det är människor överallt där de inte ska vara och allt blir kaos och jag vill bara skrika!

Det är då jag vaknar, med andan i halsen. Jag lugnar ner mig själv med att förhandsvalet är över...till och med hela valet är över.

Nu undrar jag om detta kunde vara ett tillstånd av posttraumatisk stress??